Krokodilen som blev tagen av sopbilen 25 december 2011

Bilden är ritad av Minouk, 5 år. Sagan om krokodilen är skriven av Hampus Haraldsson och är en utav många sagor från en rimmad värld kallad Djurbollen.

Det fanns en Krokodil
som blev tagen av en sopbil
Först lastad och sen kastad
av en stubbig sopgubbe
som kände sig hemskt överbelastad
och längtade efter att få sitta på en stubbe

”Ingen tid finns det kvar till att få va lite lat,
bara en massa skräp och tömma-tjat”
tänkte gubben och kastade upp allt han såg
och utan att tänka efter också saker som bara låg

Ja, till slut kastade han också vår Krokodil
som just då var i sin egna värld
där hon drömde om en ny häftig stil
och därför – utan att veta om det -
nu fick åka med i gubbens sopbil

Med en smärtsam duns vaknade Krokodilen till
bland massa knasigt format spill
Allt det som människorna velat bli av med (och lite till)
hade på ett tjillevipp fått åka på en tripp
till en så kallad soptipp
och där sen lämnas ifred i ojämna led

Krokodilen trodde knappt sina öppnade ögon:
Där var berg med bajsblöjor och håliga tröjor
Trasiga band och en antik mormorstand
En stackars påkörd igelkott och en massa gröna små skott
som vägrat acceptera sin bortkastade lott
Utslocknade datorer och rostiga motorer
Tysta telefoner och megafoner, kjolar och stolar…
Uppdruckna paket och en kraschad rymdraket
och överallt: supermycket klet och sopig smet!
Där fanns så mycket saker
att Krokodilens nyvakna näsa och blick
fick mer av obehagliga stick än en kick
av att ta till sig ännu en sak
från denna enorma tipp utan tak

Så hördes några skräniga skratt
och Krokodilen var säker
på att det var någon som fått fnatt
”Har du blivit skrotad?”
Det var en nyfiken Skrattmås
som kommit för sin dagliga dos av chokladsås
och annan skräpmat utan lås

”Allt jag minns är att jag gick på trottoaren
efter jag varit och hälsat på mina vänner i baren
Sedan blev det svart och natt
och jag tror att jag kanske glömde bort
att ta mig nå’n vart”, svarade Krokodilen
”Det måste vara därför du har hamnat här!”, kraxade Skrattmåsen
som precis hackat upp den kladdiga chokladpåsen
”Du har blivit bortkastad av någon förhastad
som gav sig av hit där alla stadens sopbilar bär sig av”,
smaskade den hungriga fågeln
”Och nu har du ingen aning om var det nu ska bära åt…
men detta min vän är ingen tid för gråt”,
sa Skrattmåsen nu lite snällt, som för att säga förlåt
då den sett tydliga spår
av en oväntad krokodiltår

Efter att ha blivit tagen under sin nya väns skyddande vingar
vågade Krokodilen utforska tippen i allt större ringar
Hon såg ganska fort tydliga tecken
på att det fanns en idé bakom de prydligt lagda bildäcken
Detta var minsann en lång liten gång!
Och det hade blivit dags att säga hejdå
och ta några alldeles egna upptäckarsprång
mot vad som kanske kunde vara en utgång…

Krokodilen vandrade längs sopbergens trånga dalstig
och kände sig här inte riktigt verklig
Det hela var som ett förvridet sagolandskap
omöjligt att ta in också för någon med en krokodils stora tandgap
Krokodilens tankar flängde omkring:
”Här finns miljontals saker och ting
Säkert också en å annan magisk ring…
Tippade huller om buller och sen ihopklumpade till berg
Varför gör det mig så äcklad, långt in i ben och märg?”
Tippens smutsigt rinniga jord såg faktiskt mest ut som blödande sår
Hela planeten Jorden blev för en sekund till en sårad mamma på en bår
och så föll en till, större krokotår

Den lilla vandringen på stigen nådde sitt efterlängtade slut
Det var dags att säga adjö, krypa under stängslet och komma ut
”Inte en enda mer sak vill jag slänga på tipptoppen
Att också jag blev slängd det blev minsann droppen!!”,
skrek Krokodilen ut över bergen till vad nu hon kunde störa
Alla ville hon skulle höra, med minst ett öra!

Den korta tiden i tippens stökgröt var över
Tillbaks var nu världen med nya saker som någon bestämt behöver
Men innan de skiljdes åt lärde Skrattmåsen henne en sång att nynna på
för att inte kunna glömma vart och hur det med en sopa kan gå
Det kändes så fint att alltid kunna ha med sig ett levande minne
om allt det bortslängda som låg gömt och kvar där inne
Men denna sång får du höra en annan gång!

SLUT

Pippi lär ut konsten 14 oktober 2010

 

"Inte vet jag vad ni tänker göra", sa Pippi. "Men själv får jag inte ligga på latsidan. Jag är en sakletare nämligen, och då har man aldrig en ledig stund."

 

Tommy och Annika tyckte att det lät trevligt och ville gärna också bli sakletare, fast Tommy sa att han hoppades han skulle hitta en gullklimp och inte en liten, liten mutter.
”Vi får väl se vad det kan bli”, sa Pippi.
”Alltid hittar man något. Men nu får vi raska oss, så att det inte kommer några andra sakletare och plockar bort alla gullklimpar som finns här i trakten.”
Alla tre sakletarna gav sig iväg ut. De tyckte det var bäst att börja leta runt omkring villorna i omgivningen, för Pippi sa att även om det mycket väl kunde hända att man hittade en liten mutter långt inne i en skog, så fanns i alla fall de bästa sakerna nästan alltid där det bodde människor i närheten.
”Fast, för all del”, sa hon. ”Jag har ett exempel på motsatsen också. Jag minns en gång när jag var ute och letade efter saker i Borneos djungler. Precis mitt inne i urskogen, där aldrig någon människa satt sin fot, vad tror ni jag hittade där? Jo, ett riktigt snyggt träben. Jag gav bort det sen åt en gubbe som var enbent, och han sa att ett sånt träben kunde inte köpas för pengar.”
Tommy och Annika tittade på Pippi för att riktigt se efter hur en sakletare skulle bära sig åt. Och Pippi sprang från den ena vägkanten till den andra, skyggade med handen över ögonen och letade och letade. Ibland kröp hon på knä och stack in handen mellan spjälorna i ett staket och sa besviket:
”Märkvärdigt! Jag tyckte precis att jag såg en gullklimp.”
”Får man verkligen ta allting man hittar”, undrade Annika.
”Ja, allting som ligger på marken”, sa Pippi.

Urklipp från boken Pippi Långstrump (1945) av Astrid Lindgren

/yah

Ett ovanligt skogsfynd 03 oktober 2010

Fann dessa byxor för några veckor sen i ett av de tre övergivna skogsläger jag hittat på mina vandringar i skogen. Det blev en uppskattad present till en lång vän istället för en massa blåbär, som jag först hade hoppats på att finna. /yah

Att vänja sig vid hösten, igen 02 oktober 2010

Det invanda, att köpa
mozzarellapizza för att jag inte har tiden eller orken
frukt från gud vet var
ekologisk vildhallonsylt för mitt behov av det nära är så starkt
Eller kanske hittar jag allt det här i en container
snor det för jag har för lite pengar för att välja ekologiskt

Det avvanda, att samla
hitta det naturligt i skogen, utan prislapp
(toppisar som inte ens passar in i den kapitalistiska modellen)

Hösten är här och jag ser naturen ge det sista av sina livskrafter
ett hejdå tills nästa år, inget mer bara får
Ruttnande päron och äpplen i drivor på asfalten
Sträck dig ner och ge barnet ett äpple i vagnen

Den kollektiva stressen kryper in i mig, att ingen gör något
all denna gratismat som bara för en kort tid sen varit en skatt -
En trappa av spindelväv i det övermogna blåbärsriset,
ihopskrumpna hallon som satt för långt bort från vägen till pendeltåget

(Hur förvarar man egentligen äpplena så att de håller sig till vintern?
Det enklaste sättet att få vakuum i glasburkarna?
Vad gör vi med alla päron, allt som getts oss?)

Johannesörten och kamomillen ligger äntligen förvarade i teskåpet
och jag känner ett litet lugn, ett litet steg för mig på den avvanda väg
jag och mina vänner försöker öppna upp igen, förenkla för och ha tid till
i den kommersiella karusellen som snurrar runt hela jorden

/Moobkil

Masskonsumtionens ihålighet 06 juni 2009

Timmerbilar, likbilar 02 juni 2009

Skogens träd är unga nu. Träd som växer bara för oss. Naturen är vår.
En dag, timmerbilar så långt ögat kan nå. För en sekund, ångest och likbilar.
Onaturlig död. Långa köer, på väg in mot slit och släng. Aldrig tillräckligt.
Var finns de gamla, uråldriga stammarna? Var är mossan som har växt i tusen år? Platsen, där vårt system slutat infektera och kontrollera?
Istället ser jag hönsen i sina burar, hur grisarna föds upp, hur korna hanteras, rågen och säden som växer i raka led. Allt är uppfött, med ett givet slutmål: Soporna.

Gamla vänner att ta vara på 31 maj 2009

Alla ställen kommer för eller senare behöva slänga något... t.ex. en gigantisk Alfons i kartong om du är ett bibliotek och vill "förnya" dig. Ratad flög den naggade lilla parveln ner i containern, och nu - tillbaks i rampljuset och upp på vardagsrumsväggen! Never throw an Alfonso!

Hur mycket retro/barndoms-grejer kan man egentligen sätta upp på väggen innan det bara blir för mycket? En, resonerade jag. Förutom alla andra fina pappskallar jag rotade fram så dök två par inomhustofflor upp. Självklart hade tofflorna bibliotekariens namn och allt. Ibland blir det personligt, på något fint vis. /yah

Fler snuskharar – påsken närmar sig 27 mars 2009

Snuskharen is back! 17 mars 2009

en ny hare har nu dykit upp (sopdykts fram). krossad och 100 % java, vad det nu innebär. det nya tar det gamlas plats, precis som på hyllorna. denna gång var det en mer ätlig hare, så snart kanske den är uppäten…

/yah

Grovsopor – unite! Snuskharen och guldet 13 mars 2009

mitt rum har länge varit tråkigt och samma. som av en händelse börjar vårt sökande finna guld. en bård av guldträ tillsammans med en guldig ram satte temat. det är guld jag lever i nu. det är guld jag speglar mig i, och guld jag nöjt ligger och tittar på när jag  stirrar i taket en stund. hittat guld, som för mig nu är oväderlig. framför spegeln står den nu oätliga snuskharen med bortskjutet (uppätet) huvud. bakom den en rädd oönskad mcdonalds-hund som söker skydd. det är är påsk, och en öppnad påskhare slängs i soporna. vi sköljer av den, men vill inte äta längre. därför går den här texten till dig snuskhare, du som snart ännu en gång hamnar i soporna. men först – en minnesbild. du är inte värdelös!

/yah, tillsammans med em