”Alltså, jag plockar kanske sopor, men jag äter inte sopor”

”Behöver ni pengar? Hallå, behöver ni pengar?!” ropar mannen som stannat sin silvriga Jaguar och vevat ner rutan.

”Nä, inte pengar. Bara mat…” svarar Marte, Sophia och Gabriella, medan de rotar i soptunnorna bakom en mataffär i Malmös utkanter.

Det är måndag kväll och klockan är halv tio. Inga barnfamiljer syns till, inga överfulla kundvagnar, ingen servande personalstyrka, inga bilar på parkeringen. Mataffärens neonskyltsupplysta entré är öde men på den skitiga, strålkastarbelysta baksidan är det full aktivitet. Det är inga vanliga sopgubbar som för liv. Det är tre kvinnor i 20-årsåldern, Marte, Sophia och Gabriella, som letar mat i varsin soptunna.

”Aubergine och paprika i mängder” ropar Gabriella medan Marte och Sophia vecklar upp en blå IKEA-bag. Aubergine efter aubergine och en och annan paprika packas ner. ”Men vänta, ska vi verkligen ha så mycket grön paprika?” invänder Sophia. ”Nä, grön paprika är inte så jävla gott va..?” säger Gabriella och öppnar nästa soptunna.

De svälter inte, det är inte därför de letar i soporna. De kallar sig, dumpsterdivers, sopdykare, och en kväll varje vecka när Malmös mataffärer just stängt tar de bussen för att ”dumpstra” alltså leta mat i affärernas soptunnor.

Matskribenter, TV-kockar och en del politiker brukar säga; handla kravmärkt och köp närproducerat för miljöns skull. Marte, Sophia och Gabriella konsumerar inte alls. För miljöns skull. Enligt dem handlar sopdykandet om att leva miljömässigt hållbart, om det egna samvetet och förstås om den egna plånboken. Det är ju mycket billigare att hitta än att köpa mat.

”Åhh kolla!” utbrister Marte när hon fiskar upp ett par fina ananaser ur soporna. Marte blir ledsen över att så mycket bra mat slängs. ”Affärerna slänger ett helt paket med åtta tomater när en blivit dålig, men det betyder ju att sju tomater är jättebra.” ”Samtidigt…” säger hon ”Blir man jävligt glad för det är ju det som är bra mat för oss.”

Hundra kilo fullt ätlig mat slänger genomsnittsvensken på ett år. Det kom forskningsinstitutet SIK (Institutet för livsmedel och bioteknik) fram till när de år 2008 på uppdrag av Stockholms Konsumentförening undersökte hur mycket mat som slängs i de svenska hushållen. Sopdykarna kan inte räknas till genomsnittssvensken. De lever på sopor.

Ett stormaskigt nät av metall omgärdar soptunnorna men det är lätt att ta sig innanför. Enligt mataffärerna är sopdykarna tjuvar. Soptjuvar. Men Marte, Sophia och Gabriella är inte rädda för att bli tagna trots att soptunnorna är kameraövervakade, de bara vinkar och ler mot kameran och letar vidare. Och de tänker inte sluta dyka i soporna, de tycker snarare att fler borde försöka.

”Allting handlar om kultur.” menar Sophia medan hon packar ner ett paket kvisttomater i den blå bagen som börjar bli full. ”Man konsumerar ju för att tillfredställa ett annat behov det är ju inte ren hunger från magen som gör att man går till affären och handlar.” Det är något annat menar Sophia ”Det ligger i det här självförvekligandet genom konsumtion där det hela tiden ska vara mer och mer och mer.”

Samtidigt menar Sophia att det inte är hållbart om alla skulle bli sopdykare. ”Det är systemet som måste förändras, allt kan inte handla om konsumtion.” Så länge, tills dess att ”systemet förändrats”, som Sophia säger, väljer trion att stå utanför det ekonomiska systemet så mycket som möjligt genom att handla så lite som möjligt.

Tjuv eller aktivist, eller vad? Vid soptunnorna på mataffärens baksida korsas och möts det politiska och personliga hela tiden. Men Gabriella tycker att frågan om det hon just nu gör, letar i soporna, kan kallas aktivism eller ej, är svår.

”Vilken jobbig fråga.” säger Gabriella. ”Alltså, det är ju inte ett aktivt statement i att vi visar vad vi gör, det är ju mycket för vår egen skull. Men om folk frågar så drar vi ju ofta hela den grejen om hur sjukt det är att så mycket mat slängs och inte kommer någon till godo.”

Den blå IKEA-bagen är fylld så sopdykarna beger sig hemåt. Och jag följer med.

Kvisttomater, ananas, broccoli, morötter, äpplen, bananer, palsternackor, orange paprika, ett vitkålshuvud, krukor med persilja, thaibasilika och koriander, och en hel massa aubergine. Alltsammans läggs i badkaret för en duschomgång, för även om det inte kollas bäst-före-datum här, så är hygienen viktig. Sopcontainrar är inte alltid så rena. Efter duschen läggs kvällens fynd på tidningar för att torka.

Medan Marte gör smoothie på det vissa kallar sopor, blir jag nyfiken på vad som faktiskt är sopor för sopdykarna som varje dag äter det som andra valt att kasta bort.

”Alltså, jag plockar kanske sopor, men jag äter inte sopor. Jag tycker det är en viss skillnad.” säger Marte. ”Eller det blir ju en skillnad i hur man definierar sopor. För butiken är det sopor men för mig så är det mat.”

Hon håller upp en fin, mogen tomat för att förtydliga vad hon menar.

”Jag kan hålla den här tomaten i min hand och den är helt fin, och du kan äta den. Eller så kan jag lägga den i soporna så blir den sopor. Jag har definitionsmakt över en tomat! Är det inte konstigt?”

Marte, Sophia och Gabriella slänger inte 100 kilo mat på ett år som genomsnittssvensken. Men något blir väl ändå över? Sophia skrattar och håller upp slaskhinken.

”Ha, ha, det här är sopor, lite gammal purjolök, mycket plast och sånt. Fast det får väl erkännas att ibland dumpstrar vi våra egna sopor. ’Nej slängde du den där citronen!?’ Och så gräver man fram den och tar upp den igen.”

Reportage skrivet av Max Persson
(Andra journalister uppmuntras härmed också att skicka in bidrag till Frigan.se, men självklart ser vi helst att skribenterna själva är sak/sop-letare)