Frigan – Våga lev på överflödet!

Friganer skrev och visade.

Media och journalister, vår åsikt. 24 april 2011

Filed under: Övrigt — freefewd @ 20:35
Tags: , , , , , ,

Det har skrivits en del om media här på bloggen. Mest i kommentatorsfältet, men även i inlägg. Mest dissar mot media, som dumpstermorsan skriver.  Helt förståeligt och bra så. Men varför är det så?

Vi (Freefewd) försöker reda ut hur vi tänker och känner, varför man bör vara försiktig med media. Självklart med en politisk synvinkel, då mediaskyggheten är politisk på alla sätt.

Enligt oss så handlar det om kapitalismen. C.R.E.A.M. Lika mycket som affären vill sälja all sin mat, och ha minimala omkostnader för att maximera profiten, så vill media sälja tidningar. Det är sannerligen problematiskt, speciellt för de personer som vill i äkta idealistisk anda ”frigöra sig från systemet” (eller bara hämta billig mat, utanför systemets gränser), eftersom vi alla ska vara konsumenter och varor. Affären vill att vi ska köpa deras mat, helst mer än vi behöver. Vilket de tydligen lyckas bra med. Tidningarna vill att vi ska köpa deras tidning, av fler anledningar än att bara läsa den. De vill dessutom sälja sina kunder, genom att tvinga dem att titta på reklam som företag har köpt i tidningen. De måste sälja, annars så går företaget med förlust och försvinner tillslut, och kapitalistens pengar försvinner. Det vore ju hemskt om det hände, liksom.

Alltså. Affärerna måste sälja mat, tidningarna måste sälja nyheter och dessutom sina kunder. Vad händer då när en frigan introduceras? För affären betyder det en potentiell kund som inte handlar där. För tidningen kan det betyder fler sålda nummer, förutsatt att de gör friganen till en bra story, och därmed fler sålda kunder som tar emot reklam.

Affären måste alltså värja sig emot friganen. Tidningen vill gärna ha den, för att det är något extraordinärt och skapar intresse, dvs säljer. Även friganen blir en produkt som ska säljas. Självklart utan att få något för det själv!

Affären överväger komprimator, alternativt att låsa in soporna. Vilket såklart vore trist för friganen, för då blir det ingen mat. Inte mycket mer att säga om det. Tidningen däremot…

Tidningen är som sagt beroende av läsare av minst två anledningar. När de kontaktar oss, så vill de sälja oss, utan ersättning, sina tidningar, samt alla läsare. Vad vinner vi på det? Ökat medvetande hos ”The public”?
Visst vore väl det bra. Om vi kunde få förklara för dem hur vi tänker (även om vi är en väldigt brokig skara, där ingen av oss kan föra talan för hela gruppen. Men jag generaliserar det till att vi är konsumtionskritiker) så kanske fler känner att de vill hänga på. Kanske så pass många att ingen mat längre försvinner från affärerna. I ett drömsamhälle.

Dock kommer det inte att se ut såhär! Vi kommer aldrig att bli erbjudna att fritt agitera på en liberal tidnings sidor. Våra ord och åsikter kommer alltid att förvridas genom en journalist, våra gärningar att förminskas till barnslig idealism och en dröm om något fantasisamhälle. Det kommer aldrig att accepteras någon reell kapitalismkritik i en tidning som inte hade fungerat utan kapitalismen. Motsättningen är självklar.

Från en anarkistisk synvinkel är det alltså såhär:
Vi har inget att vinna på att sälja oss utan ersättning till en tidning som kommer att förlöjliga och förminska oss (och säkert föräckliga. Eww, sopor.) och sedan informera butiksägare som kommer att försvåra vårat arbete, och kraftigt försvåra steget att bli frigan. Behöver man hoppa stängsel eller klippa lås så kommer det att skrämma bort många, även många här på denna blogg!

Därför tycker vi att vi frigan gör bäst att hålla oss på sådana här ställen, som denna kollektiva blogg där vem som helst kan publiceras helt i sina egna ord, helt gratis. Utan kapitalismens spärrar och låsningar.

Kärlek och anarki
Freefewd

Annonser
 

Pengarna får jorden att snurra (tills den spyr) 04 september 2009

Filed under: Frigan Stockholm — Frigankollektivet @ 20:13
Tags: , , , ,

Jag lever i ett materiellt överflöd. Enkel matematik säger mig att det samtidigt finns ett underskott, staplar som sakta sänks ner till utplåning i takt med vår egen tillväxthysteriska pil uppåt. Jag ser mänsklig egoism som sätter upp nya murar mot fattiga, kostnader där tidigare inte ens pengar existerade, hundratals uppsatta normer som vårt system behöver för att kunna rättfärdiga sig själv och hålla mig på plats.

Det är fullt normalt  att dricka sitt vatten från en kran, prata med sina vänner genom en högtalare och skrivna ord, att skogen finns till för att torka sig i röven med och bli senaste kvällstidningen. Fullt normalt att jag aldrig sett ett dött djur men ätit mig mätt på dem sen jag föddes, att barnen i Afrika alltid verkar svälta, att alla matvaror jag köper kommer från andra länder och att de har ett bästföre-datum som gäller före mina egna sinnen. Fullt normalt att pengarna är drivkraften i mitt liv, att ”ha kul” har blivit synonym till att spendera pengar. Fullt normalt att jag står ovan/utanför naturen och att det bästa med naturen är att den är fylld med resurser som kan göra mitt liv skönare. Normalt att det inte finns någon hejd för det ekonomiska system jag lever i, att bromsen är något för töntar.

Jag tittar ut över planeten, och ser att jag är en del av en härskande kultur som genom sina normer, aggressivitet och hot lagt mer eller mindre hela världen under sina fötter. Hur kom vi hit, och vad kan jag göra som en del av denna kultur? Vad har jag för val?

Jag känner mig fast i ett destruktivt system, men också fast besluten att jag kan ta mig här ifrån, att jag kan göra någonting som skapar en förändring, om inte för alla så åtminstone för mig själv och mina vänner. Det måste börja någonstans, måste bli verkligt. Så jag bryter eller förkastar normerna, formulerar min egen sanning och ser nya vägar, rena från allt det bråte som tidigare hindrat mig från att tro på någonting. Jag finner nya värdegrunder för ord som hållbarhet, jämlikhet och frihet (för alla individer), och plötsligt befinner jag mig någon annanstans.

Jag skymtar en värld bortom min egen och tror inte längre på pengar. Den kapitalistiska karusellen snurrar och jag väljer att stå och titta på, se vad som värdesätts. En efter en ser jag värdena falla bort från hjulet som nu kan snurra fortare, fri från tyngande ifrågasättningar. Till slut verkar hjulet snurra av sig själv och inget av det som finns kvar ser längre ut att kunna få stopp på det.

Maskinen har vunnit över människan, men vi som tillåtit oss att titta på har tid över till att samla in och värdesätta igen. Vi som plockat upp det bortkastade tillhör nu dem som förstår värdet av nödbromsen – att titta på är inte längre tillräckligt. Vi måste börja göra någonting.

Sakta börjar våra huvuden riktas åt att se vad som gömmer sig i skuggorna av det dominerande. En väg in i förändringen ger sig själv och jag vet att nya möten kommer att följa längs resans gång. Vissa springer redan på vägen i fri extas.

Jag har mött en vän som aldrig betalt en räkning i sitt liv. Han är 36 år och nej, inget socialfall. Han bara lever i en annan värld, och den är inte långt från vår egen (men däremot svår att se). Jag har levt tillsammans med honom i den och där finns inte pengar, i alla fall inte mer än som en nödåtgärd. Självklart är hans liv inte helt lagligt, normen säger ju att vi måste betala för att ha rätt att existera. Det kapitalistiska systemet är en välutvecklad piska vid det här laget, med världens olika länder sparkande neråt mot de fattigare. Och här i Sverige måste vi ha el, rinnande vatten, en dator, mobiltelefon och tak över huvudet för att fungera som samhällsmedborgare. Här måste vi jobba för att hålla uppe en standard, som är en norm som kan vara en tvångströja – men som vi inte måste acceptera.

Det finns kryphål i systemet, och tillsammans kan vi använda dem för att ha tid och energi att skapa en egen, mer hållbar värld som inte bygger på konsumtion, hierarkier, egoism, nationalstater, globalisering och exploatering. Det börjar som ett avståndstagande, kalla det sopdykning (gratis mat) eller squatting (gratis boende) eller freeshops och snatteri (gratis prylberoende) eller liftning och plankning (gratis resande), och slutar förhoppningsvis i ett alternativ som inte behöver överflöd för att existera. Kryphålen blir en brygga över till något annat, en möjlighet att stå och titta på, fundera över det som vi helst inte ska fundera över och än mindre våga göra något utav.

Det här samhället har på så många plan visat sina brister nu att det är dags att vi börjar tro på oss själva och de värden vi kunnat återvinna utanför kapitalismens katastrofgrepp. För mig är det mest hållbara alternativet ett decentraliserat och självförsörjande samhälle där sambanden är tydliga, så tydliga att inga större misstag kan göras och därmed inga krig och katastrofer skapas. Men pengarnas makt är svår att förlora. Det krävs en stark tro på någonting annat för att vi inte ska behöva falla tillbaka in i det cyniska zombiegreppet och bli hopplösa löneslavar som sätter jobbet och sig själva framför det hållbara livet. För att kunna skapa något varaktigt behöver vi bli många, stötta varandra och tillsammans vägra slås ner av samhällets förändringsskygga repressiva krafter – fortsätta leka och tro på en ny värld, våra egna regler.

Det kapitalistiska systemet borde inte komma före ekosystemens betydelse för våra liv. Vi kan leva med att annat system, men inte utan fungerande ekosystem. Vi kan inte fortsätta ställa oss över naturen, hur bekvämt det än vore. Vi är dömda att ta den här ekologiska krisen på allvar och försöka göra någonting positivt av det. Hitta lugnet, värdet och friheten i att vara närmare naturen igen. Och detta innan vi hamnar i katastrofen, drabbas av den uppbyggda bomb av nackdelar som vi inte velat eller tillåtits ta itu med, och som bara kommer att eskalera i sprängkraft – tills vi stannar och väljer att ta itu med vårt gemensamma globala problem.

Men det globala är också det lokala. Människors personliga problem är grunden för de globala problemens utbrednad, och så länge allt sitter ihop genom ett världsomspännande ekonomiskt system är det svårt att gå till roten med problemen. Hitlers galenskap skulle aldrig ha attraherat någon om det inte vore för alla de personliga bekymmer som fick människor att vilja tro på enkla lösningar och hatet, och samma sak är det nu. Det finns ingen enkel lösning på den ekologiska krisen. Den långa kedjan som blivit vår tids förintelse av liv, vår tids heliga kapitalism, måste brytas. Så låt oss tömma våra fickor för jämlikheten och en planetär balans. Utan pengar har vi inget att förlora och allt att vinna.

Klimatförändringarna och kapitalism är inte bara abstrakta ord utan också i slutändan fullkomligt praktiska handlingar som vi kan välja att gå med på eller inte. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att börja överleva utan pengar igen och övervinna de system och normer som skapat denna kristid. Tomma fickor, redo att fyllas med nytt innehåll.

/Moobkil