Frigan – Våga lev på överflödet!

Friganer skrev och visade.

Dumpstermorsan säger varför 21 april 2011

Filed under: Övrigt — Dumpstermorsan & Spanaren @ 8:33
Tags: , ,

”Anna” skriver som kommentar  till inlägget https://frigan.wordpress.com/2009/06/18/10000-besok-och-svarare-att-hitta-mat-i-stockholm/

”Postat den 2011/04/21 kl. 2:41

Har kollat lite i inläggen i den här bloggen, och slås av en sak:

Ni verkar inte tycka om journalister eftersom uppmärksamhet i media kan leda till att soprum med mat låses, och att det då alltså blir svårare att ”dumpstra”. Samtidigt så är ni upprörda över hur mycket som slängs.

Det kan inte kopplar, är motsägelsen i detta. Om ni är så upprörda över detta slöseri, så skulle ni väl älska att media tar upp det, så att folk får reda på vad som händer? Eller hur tänker ni er annars en förändring?

Jag får för mig att ni egentligen bara vill ”dumpstra” för er egen skull. Som någon skrev i en av kommentarerna, så verkar det vara lite av en innegrej mer än ett verkligt politiskt och samhälleligt engagemang. ” – Anna

Jag personligen har väldigt dåliga erfarenheter av media, det skrevs en del om mig för 10-15 år sen (ingenting som har med dumpstring att göra), inte alls nåt allvarligt, men en del osanning & jag fick inte en chans att berätta sanningen i media vilket ledde till att folk började prata & hitta på egna sanningar, barnen blev mobbade i skolan, jag fick problem i arbetslivet & tvingades till slut flytta till annan ort. Orkar inte med detta en gång till.

Kontenta:

Ja, det är bra att slöseriet uppmärksammats på alla sätt, bra att fler människor börjar tänka & agerar, MEN jag personligen vill aldrig mera träffa en journalist pga av mina dåliga erfarenheter. Spanaren har oxå dåliga erfarenheter av media.

På återseende / Dumpstermorsan

 

Att vänja sig vid hösten, igen 02 oktober 2010

Filed under: Övrigt — molibko @ 15:41
Tags: , ,

Det invanda, att köpa
mozzarellapizza för att jag inte har tiden eller orken
frukt från gud vet var
ekologisk vildhallonsylt för mitt behov av det nära är så starkt
Eller kanske hittar jag allt det här i en container
snor det för jag har för lite pengar för att välja ekologiskt

Det avvanda, att samla
hitta det naturligt i skogen, utan prislapp
(toppisar som inte ens passar in i den kapitalistiska modellen)

Hösten är här och jag ser naturen ge det sista av sina livskrafter
ett hejdå tills nästa år, inget mer bara får
Ruttnande päron och äpplen i drivor på asfalten
Sträck dig ner och ge barnet ett äpple i vagnen

Den kollektiva stressen kryper in i mig, att ingen gör något
all denna gratismat som bara för en kort tid sen varit en skatt –
En trappa av spindelväv i det övermogna blåbärsriset,
ihopskrumpna hallon som satt för långt bort från vägen till pendeltåget

(Hur förvarar man egentligen äpplena så att de håller sig till vintern?
Det enklaste sättet att få vakuum i glasburkarna?
Vad gör vi med alla päron, allt som getts oss?)

Johannesörten och kamomillen ligger äntligen förvarade i teskåpet
och jag känner ett litet lugn, ett litet steg för mig på den avvanda väg
jag och mina vänner försöker öppna upp igen, förenkla för och ha tid till
i den kommersiella karusellen som snurrar runt hela jorden


/Moobkil

 

Upptäckt 10 augusti 2010

Filed under: Frigan — Cont-Einar @ 0:02
Tags: , ,

När jag är i min lokala container, där jag har dumstrat så många gånger förr, hör jag plötsligt en röst säga:

– Hörde du det där? Är det är nån i containern eller? Alltså jag blev skiträdd, men det är fan nån i containern! Såg du inte lampan? Jag ringer polisen. Jag ringer polisen nu.

Jag packar ihop och lyssnar efter ljud, men hör inget och kliver ut. Efter en stund tittar två tonårskillar fram ur skuggan bakom ett träd en bit bort, och den ena har en telefon i handen. Jag vinkar till dom men dom stirrar bara, och jag finner det bäst att dra därifrån.

Men vilken sjuk reaktion! Att när man märker att det är nån i en sopcontainer direkt tänker att man ska ringa polisen. Hur är man egentligen funtad då? Vad var det för hot han tyckte att jag utgjorde mot någons säkerhet? Egentligen borde jag ju ha gått fram och pratat med dom, men jag ville inte att de skulle känna igen mig, eftersom jag bor, jobbar och dumstrar i en liten håla där rykten lätt sprids.

Men fångsten blev i alla fall bra. :-)

/ Cont-Einar

 

Ge mig en vän och vi vänder upp och ner på hela stan 23 februari 2010

Filed under: Övrigt — Frigankollektivet @ 0:37
Tags: , , , ,

Den Officiella Kontaktannonstråden!

Ett år har snart gått här på sidan. Sedan mars 2009 har 80 inlägg postats på Frigan.se med 92 olika tags/nyckelord. Sidan har nu visats över 30 000 gånger och inläggen har fått 319 kommentarer. Många är sugna på att hitta någon att sopdyka med och har skrivit till friganism-mejlen, och detta behov har även visat sig bland kommentarerna till våra inlägg. Därför blir det här inlägget nu den officiella kontaktannons-tråden för folk som vill sopdyka men inte har lust/vågar att ge sig ut själv i natten. Do It Yourself – Tillsammans!

Skriv vad du bor och din mejladress så kanske någon likasinnad skriver tillbaka till dig. Tänk på att vi har ett system där vi måste godkänna alla kommentarer som skrivs, och att det därför kan ta ett tag innan de dyker upp.

Det känns bra att skapa ett sådant här inlägg, för det är ju detta hela Frigan.se handlar om, att inspirera och förenkla för andra att själva ta steg till en mindre konsumerande och mer omhändertagande och kreativt livssätt. Det är också därför all media som skrivit till friganism-mejlen inte fått det entusiastiska bemötande de kanske väntat sig. De får hellre själva ge sig ut och leta än tro att vi ska göra det åt dom. Du orkar bara med ett visst antal intervjuer och reportage och utåtriktad verksamhet, men att behålla ett konsumtionssnålt tänk i bakhuvudet funkar förhoppningsvis för resten av ditt liv.

/yah

 

Pengarna får jorden att snurra (tills den spyr) 04 september 2009

Filed under: Frigan Stockholm — Frigankollektivet @ 20:13
Tags: , , , ,

Jag lever i ett materiellt överflöd. Enkel matematik säger mig att det samtidigt finns ett underskott, staplar som sakta sänks ner till utplåning i takt med vår egen tillväxthysteriska pil uppåt. Jag ser mänsklig egoism som sätter upp nya murar mot fattiga, kostnader där tidigare inte ens pengar existerade, hundratals uppsatta normer som vårt system behöver för att kunna rättfärdiga sig själv och hålla mig på plats.

Det är fullt normalt  att dricka sitt vatten från en kran, prata med sina vänner genom en högtalare och skrivna ord, att skogen finns till för att torka sig i röven med och bli senaste kvällstidningen. Fullt normalt att jag aldrig sett ett dött djur men ätit mig mätt på dem sen jag föddes, att barnen i Afrika alltid verkar svälta, att alla matvaror jag köper kommer från andra länder och att de har ett bästföre-datum som gäller före mina egna sinnen. Fullt normalt att pengarna är drivkraften i mitt liv, att ”ha kul” har blivit synonym till att spendera pengar. Fullt normalt att jag står ovan/utanför naturen och att det bästa med naturen är att den är fylld med resurser som kan göra mitt liv skönare. Normalt att det inte finns någon hejd för det ekonomiska system jag lever i, att bromsen är något för töntar.

Jag tittar ut över planeten, och ser att jag är en del av en härskande kultur som genom sina normer, aggressivitet och hot lagt mer eller mindre hela världen under sina fötter. Hur kom vi hit, och vad kan jag göra som en del av denna kultur? Vad har jag för val?

Jag känner mig fast i ett destruktivt system, men också fast besluten att jag kan ta mig här ifrån, att jag kan göra någonting som skapar en förändring, om inte för alla så åtminstone för mig själv och mina vänner. Det måste börja någonstans, måste bli verkligt. Så jag bryter eller förkastar normerna, formulerar min egen sanning och ser nya vägar, rena från allt det bråte som tidigare hindrat mig från att tro på någonting. Jag finner nya värdegrunder för ord som hållbarhet, jämlikhet och frihet (för alla individer), och plötsligt befinner jag mig någon annanstans.

Jag skymtar en värld bortom min egen och tror inte längre på pengar. Den kapitalistiska karusellen snurrar och jag väljer att stå och titta på, se vad som värdesätts. En efter en ser jag värdena falla bort från hjulet som nu kan snurra fortare, fri från tyngande ifrågasättningar. Till slut verkar hjulet snurra av sig själv och inget av det som finns kvar ser längre ut att kunna få stopp på det.

Maskinen har vunnit över människan, men vi som tillåtit oss att titta på har tid över till att samla in och värdesätta igen. Vi som plockat upp det bortkastade tillhör nu dem som förstår värdet av nödbromsen – att titta på är inte längre tillräckligt. Vi måste börja göra någonting.

Sakta börjar våra huvuden riktas åt att se vad som gömmer sig i skuggorna av det dominerande. En väg in i förändringen ger sig själv och jag vet att nya möten kommer att följa längs resans gång. Vissa springer redan på vägen i fri extas.

Jag har mött en vän som aldrig betalt en räkning i sitt liv. Han är 36 år och nej, inget socialfall. Han bara lever i en annan värld, och den är inte långt från vår egen (men däremot svår att se). Jag har levt tillsammans med honom i den och där finns inte pengar, i alla fall inte mer än som en nödåtgärd. Självklart är hans liv inte helt lagligt, normen säger ju att vi måste betala för att ha rätt att existera. Det kapitalistiska systemet är en välutvecklad piska vid det här laget, med världens olika länder sparkande neråt mot de fattigare. Och här i Sverige måste vi ha el, rinnande vatten, en dator, mobiltelefon och tak över huvudet för att fungera som samhällsmedborgare. Här måste vi jobba för att hålla uppe en standard, som är en norm som kan vara en tvångströja – men som vi inte måste acceptera.

Det finns kryphål i systemet, och tillsammans kan vi använda dem för att ha tid och energi att skapa en egen, mer hållbar värld som inte bygger på konsumtion, hierarkier, egoism, nationalstater, globalisering och exploatering. Det börjar som ett avståndstagande, kalla det sopdykning (gratis mat) eller squatting (gratis boende) eller freeshops och snatteri (gratis prylberoende) eller liftning och plankning (gratis resande), och slutar förhoppningsvis i ett alternativ som inte behöver överflöd för att existera. Kryphålen blir en brygga över till något annat, en möjlighet att stå och titta på, fundera över det som vi helst inte ska fundera över och än mindre våga göra något utav.

Det här samhället har på så många plan visat sina brister nu att det är dags att vi börjar tro på oss själva och de värden vi kunnat återvinna utanför kapitalismens katastrofgrepp. För mig är det mest hållbara alternativet ett decentraliserat och självförsörjande samhälle där sambanden är tydliga, så tydliga att inga större misstag kan göras och därmed inga krig och katastrofer skapas. Men pengarnas makt är svår att förlora. Det krävs en stark tro på någonting annat för att vi inte ska behöva falla tillbaka in i det cyniska zombiegreppet och bli hopplösa löneslavar som sätter jobbet och sig själva framför det hållbara livet. För att kunna skapa något varaktigt behöver vi bli många, stötta varandra och tillsammans vägra slås ner av samhällets förändringsskygga repressiva krafter – fortsätta leka och tro på en ny värld, våra egna regler.

Det kapitalistiska systemet borde inte komma före ekosystemens betydelse för våra liv. Vi kan leva med att annat system, men inte utan fungerande ekosystem. Vi kan inte fortsätta ställa oss över naturen, hur bekvämt det än vore. Vi är dömda att ta den här ekologiska krisen på allvar och försöka göra någonting positivt av det. Hitta lugnet, värdet och friheten i att vara närmare naturen igen. Och detta innan vi hamnar i katastrofen, drabbas av den uppbyggda bomb av nackdelar som vi inte velat eller tillåtits ta itu med, och som bara kommer att eskalera i sprängkraft – tills vi stannar och väljer att ta itu med vårt gemensamma globala problem.

Men det globala är också det lokala. Människors personliga problem är grunden för de globala problemens utbrednad, och så länge allt sitter ihop genom ett världsomspännande ekonomiskt system är det svårt att gå till roten med problemen. Hitlers galenskap skulle aldrig ha attraherat någon om det inte vore för alla de personliga bekymmer som fick människor att vilja tro på enkla lösningar och hatet, och samma sak är det nu. Det finns ingen enkel lösning på den ekologiska krisen. Den långa kedjan som blivit vår tids förintelse av liv, vår tids heliga kapitalism, måste brytas. Så låt oss tömma våra fickor för jämlikheten och en planetär balans. Utan pengar har vi inget att förlora och allt att vinna.

Klimatförändringarna och kapitalism är inte bara abstrakta ord utan också i slutändan fullkomligt praktiska handlingar som vi kan välja att gå med på eller inte. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att börja överleva utan pengar igen och övervinna de system och normer som skapat denna kristid. Tomma fickor, redo att fyllas med nytt innehåll.

/Moobkil

 

tack för allt du gett mig 15 juni 2009

Filed under: Frigan Stockholm — iloverecyclingdotnet @ 20:03
Tags: ,

jag har aldrig tyckt om media och varit skeptisk till att friganer går ut i radio, tv och tidningar. natten efter att jag läst en 2-sidesartikel om friganer i metro var det tomt hos hemköp, dagen efter lika så samt dagen efter det. så har det fortsatt sedan dess och jag och mina friganvänner som har det som vårt favoställe sörjer. om denna ovilja att slänga maten så vi lätt kommer åt den beror på artikeln eller inte kan bara chefen på butiken säga, jag tror att det har påverkat då vi är väldigt ordningssamma personer.

tack för dessa år av mat och spänning du gett oss hemköp! tråkit att du börjar använda mosmaskinen till allt och även i och med det struntar i komposteringen som du varit så bra på. sköt om dig och hoppas vi ses på nätterna snart igen.

 

Vårt dagliga bröd

Filed under: Övrigt — Cont-Einar @ 19:05
Tags: ,

Så här gick det till när jag började dumpstra. Det var för sju år sen och jag gick på en folkhögskola. En klasskompis jobbade ibland i en matbutik där allt bröd de sålde var dagsfärskt. Alltså slängdes det massor av bröd varje dag. Kompisen hade dumpstrat tidigare och jag var inte sen att haka på och kolla in deras sopor. De hade såna där hemska kompressor-maskiner, men vi hoppade ner och fick med oss säckar fulla med fint bröd. Nu minns jag inte om det bara fanns bröd, eller om det fanns annat också men att vi valde att inte ta det. Vi återvände till skolans internat med vår fångst och hade brödfest, och blev svullna i magen och gick runt och fes. I fortsättningen när vi dumpstrade så delade vi ut bröd till eleverna på skolan, och vi lyckades faktiskt få den alltid så griniga städerskan att le när vi gav henne en limpa. Sen var det en annan vän på skolan som bjöd in mig och min brödkompanjon till dumpstrade söndagsmiddagar. Den maten kom från en annan av butikerna i den lilla staden. Där var man inte lika gömd när man letade, och jag hade ännu inte blivit så pass modig att jag vågade följa med dit. Det var en fotokurs jag gick på den där skolan, och en kväll tog vi med oss säcken med bröd in i studion. Här är resultatet:

bread01bread05

PS Innan jag hoppar ner i en kompressor-container så brukar jag trycka in nödstoppet för säkerhets skull. DS

/Cont-Einar