De senaste veckorna har dumpstringen kommit igång igen. I våras blev det rätt ofta, i sommar blev det i princip ingenting så det känns schysst att dyka tillbaka ner i containern. De senaste dagarna har jag inte bara räddat massa fin, livsgivande mat för eget bruk, utan även invigt två vänner i denna roliga, nyttiga och insiktsgivande sysselsättningen.
För mig är containerdykandet lite av ett beroende. Dels beroendet av att sänka matkostnaderna, som uppstår när man vänjer sig vid att det inte kostar nåt att äta. Dels suget, lockelsen att dyka ner och göra något som är lite tabu, lite sunkigt, olagligt och gottgörande. Sporten i det hela liksom. Det är en väldigt skön känsla att öppna locket och lysa ner bland det somliga kallar sopor, och inse att att det är fullt ätbar mat som ligger där bland plast och kartong. God mat. Jag blir glad när jag kravlar runt där nere och hittar låda efter låda med grönsaker, mjölk, ägg, bröd… Gratis mat till mig och mina vänner! Samtidigt blir jag självklart upprörd och arg. Arg över att det ska behöva vara på det här viset. I mitt idealsamhälle förekommer inte dumpstring, inte såhär. I den drömmen är folk medvetna om de resurser som krävs för att framställa mat och få den hem till skafferiet. Man visar respekt för det som har odlats och tar hänsyn till miljön genom att inte överproducera, inte överkonsumera. Men eftersom gemene man slött accepterar att det konsumeras för mycket och att en del av det som produceras blir över – för bekvämlighetens skull – så är jag stolt över att vara en av dem som hittar andra människors överflöd och använder det som bara några få verkar ha vett att ta hand om.
/Jens
Frigan - Våga lev på överflödet! 
Senaste kommentarer