Pippi lär ut konsten 14 oktober 2010

 

"Inte vet jag vad ni tänker göra", sa Pippi. "Men själv får jag inte ligga på latsidan. Jag är en sakletare nämligen, och då har man aldrig en ledig stund."

 

Tommy och Annika tyckte att det lät trevligt och ville gärna också bli sakletare, fast Tommy sa att han hoppades han skulle hitta en gullklimp och inte en liten, liten mutter.
”Vi får väl se vad det kan bli”, sa Pippi.
”Alltid hittar man något. Men nu får vi raska oss, så att det inte kommer några andra sakletare och plockar bort alla gullklimpar som finns här i trakten.”
Alla tre sakletarna gav sig iväg ut. De tyckte det var bäst att börja leta runt omkring villorna i omgivningen, för Pippi sa att även om det mycket väl kunde hända att man hittade en liten mutter långt inne i en skog, så fanns i alla fall de bästa sakerna nästan alltid där det bodde människor i närheten.
”Fast, för all del”, sa hon. ”Jag har ett exempel på motsatsen också. Jag minns en gång när jag var ute och letade efter saker i Borneos djungler. Precis mitt inne i urskogen, där aldrig någon människa satt sin fot, vad tror ni jag hittade där? Jo, ett riktigt snyggt träben. Jag gav bort det sen åt en gubbe som var enbent, och han sa att ett sånt träben kunde inte köpas för pengar.”
Tommy och Annika tittade på Pippi för att riktigt se efter hur en sakletare skulle bära sig åt. Och Pippi sprang från den ena vägkanten till den andra, skyggade med handen över ögonen och letade och letade. Ibland kröp hon på knä och stack in handen mellan spjälorna i ett staket och sa besviket:
”Märkvärdigt! Jag tyckte precis att jag såg en gullklimp.”
”Får man verkligen ta allting man hittar”, undrade Annika.
”Ja, allting som ligger på marken”, sa Pippi.

Urklipp från boken Pippi Långstrump (1945) av Astrid Lindgren

/yah

The Art and Science of Dumpster Diving 03 maj 2009

Det här är en handbok i dumpstrandets ädla konst! Den finns som inscannad version att ladda ner här från pirate bay, och går också att beställa från de stora nätbokhandlarna. Av det lilla jag läst så tycker jag den verkar vara bra. Jag är rätt imponerad av att denne John Hoffman har lyckats skriva 160 sidor om ämnet. Och dessutom har han skrivit boken ”Dumpster Diving: The Advanced Course: How to Turn Other People’s Trash into Money, Publicity, and Power”. Den är jag jäkligt intresserad av. Tänk er själva att få pengar, publicitet och makt genom sitt dumpstrande! :-)

/Cont-Einar

Ibland slår det en… 18 mars 2009

…att inte alla sopdyker. Att inte alla befriar mat inne i och bakom affärerna, att inte alla ständigt har en extra kasse i väskan för att kunna förvara det som hittats i de gröna skattkistorna.

Jag har min favorite spot just intill snuthuset; ett soprum inte alls olikt det tillhörandes hyreshus, som har öppet mellan ca 08-22. I princip de tider som affären har öppet. Om inte var så varannan dag går jag dit och gör mitt dekadenta smådykande (jfr småhandla-storhandla). Om en inte tillhör den ”priviligerade” skaran med bil och saknar oviljan att främja någon bilindustri med ett körkort, tillhör smådyk vanligheterna. Häromdagen hoppade jag smidigt över en avsats och slank in i soprummet och fann i runda slängar 25 kilo säsongens skörds potatis, mandelpotatis och sparrispotatis. Jag hade med mig en liten plastkasse som bara rymde 5 kg men fann en större sopsäck där jag fick plats med 8 kg till.

På samma plats ett par veckor tidigare fann jag otaliga pocketböcker men hade bara plats på pakethållaren för 11. Tråkigt nog var det pocketroman som romantiserade kriget mot terrorismen…

Då detta är FrenetiskFrigans första inlägg vet jag inte vad jag ska skriva riktigt. Då detta verkar vara en sida med försiktiga metoder i matbefriandets konst ska även FrenetiskFrigan respektera detta och hålla sig inom de ramarna när inlägg författas.

Vad är din bästa fångst?

Frenetisk Frigan