I Indien ar allting annorlunda. Soporna ar overallt, lattillgangliga och synliga for vem som helst – t.ex. apor. Ingenting goms undan, vilket ar en chock for en svensk som till och med i sjalva containern finner prydligt ihopknutna pasar med duglig mat, skyddat i plast i inte alltfor varmt klimat. Har nyttjas allt som over huvud taget har ett varde och kvar blir nagot som faktiskt kan kallas for sopor. Djuren ater och Indiens allra fattigaste tar hand om det som kan fylla en ny mening. Resten, mestadels plast, blir sedan pa manga stallen vidrigt giftiga plasteldar vars lukt det inte gar att undvika.
Indien kan inte hymla med sin miljoforstoring, vad de med hjalp av kapitalismens snabba motor gor mot sin natur. Det ar i folks ansikten hela tiden, och far vasterlandska backpackers att ta pa sig att stada upp sina dromska resmal, sasom i exil-tibetanernas Dharamsala bland Himalayas berg, bara for att nagra dagar senare bittert fa se samma skrap aterkomma.
I Sverige haller butiksagare rattgift pa maten for att halla manniskor borta. I Indien ater de heliga korna sig nu matta pa mjukplast for att det inte far i sig tillrackligt med mat (jag har sett det med mina egna ogon, pa vissa stallen verkar de dodligt hungriga). Kontraster och ater kontraster – men samma system som gommer sig dar under bergen av sopor.
/yah, Dharamsala, Indien
Senaste kommentarer